It´s not called The Easyman

Detta blogginlägg gör som hjälp till mig själv att minnas min första Ironman som gjordes i Almere Holland den 29/8 2009. Vill någon läsa, kommentera eller något annat så är det en bonus ;-)

Egentligen började tävlingen redan dagen innan, för utan registrering, kontroll och incheckning av cykel och hjälm samt deltagande på pre-racemötet så får man inte starta. Registrering och mötet var i sporthallen och bla. Fick man då tre stora kassar (Swim, Bike, Run) som skulle lämnas in på racedagens morgon. Men mellan registrering och möte skulle cykeln kontrolleras och faktiskt även checkas in, vilket var en överraskning för mig. Visst, området var övervakat, men nu fick hjälm och cykel stå ute hela natten i blåst och regn. Just detta förfarande med registrering, kassar, incheckning av cykel dagen innan kändes lite rörigt och onödigt för ett, som det skulle visa sig, toppenarrangemang! Pga den hårda blåsten och endast 17 grader i luften skippade jag pre-rece simningen utan cyklade lite längre och sprang en runda innan och mellan allt annat som skulle göras denna dag.

På det fina och trevliga hotellet där vi och flera andra triathleter bodde hade de ordnat med frukost redan kl 04.00. Kl 04.45 var jag och min sambo/materialare nere och åt croissanter, youghurt, , risifrutti, kaffe, juice och mackor. Efter ett tag kom Jonas Colting och satte sig på bordet brevid och pratade med några andra triathleter från Sverige. Han verkade pigg och laddad. Därefter hämtade jag min kasse med flaskor som personalen förvarat i kylen och efter ett kort besök på rummet gav vi oss av till start.

Där lämnades kassarna in och efter en banan och vatten byte jag om till våtdräkt i ett av de både växeltälten. Därefter var det gemensam marsch till starten tillsammans med en säckpipeorkester. Här träffade jag och pratade lite med Stefan Norman som driver siten www.ironmanstatistik.se Vi var överrens om att första leg, som skulle avverkas två gånger skulle bli mycket tufft då vågorna kom rätt mot stranden och var nästan halvmetern höga. En gel och vatten 10 min innan start och jag kände mig redo. När startskotet kom gick jag lugnt ut i vattnet för att göra ett försök till något som skulle likna simning och ta mig runt första och andra bojen och tillbaka till stranden där det var varvning efter 1100m. Därefter var det dags för första leg igen varpå det var en superlång sträcka i grov sjö bort till hamnen där växel ett var. Vågorna var så pass höga att du hade svårt att se de andra tävlande runt omkring dig och de lite mindre bojarna. Men tydligen höll jag en bra linje eftersom jag lyckades simma in i säkert 3-4 av dem. Efter ca 1.37 klev jag dock upp på trappan vid växlingen.

Nu var strategin att göra en lugn och sansad växling. Så kassen hämtades i tältet på väg till cykel och där btte jag även om till min torra tävlingströja, nummerlapp och cykelskor för att sedan springa till cykeln och ge mig iväg. På så vis fick jag ner pulsen från början på cyklingen som kädes bra från början. Mina nya vadkompressionstights hade hjälpt mig att hålla vaderna från begynnande kramp på simningen och vinden var med mig de första 40km på varvet som mätte 60km. Jag, cykeln och julen kändes som ett lok med kontrollerad ånga (läs puls) och dricka, saltgodis, små bitar bars och banan intogs kontinuerlig. Vid varvningen langade Linda eminent en flaska med Vitargo men nu hade vinden tilltagit. Vid langningen var det nästan lite ”Tourkänsla” då det befann sig mycket folk både på och vid sidan av vägen. Varvning för då var det medvind i ca 8km, men precis innan jag skulle ut i motvinden punkterade jag på bakhjulet. Jaja, lugnt av och kolla och byta, något som tog mig kring 10min eftersom fyra flisor av något litet, vitt och vasst borrat sig in i däcket. 3 kunde pillas loss med mitt medhavda verktyg medans den fjärde fick jag ta med tänderna. Dessutom satt det en i framhjulet som jag lyckades ta loss. Senare såg jag att de fyra flisorna var krossade snäckskal som folk och kanske även kommunen lade ut som beläggning på sina gångstigar. Vilket påhitt!

En slang och kolsyratub fattigare fortsatte jag samtidigt som Colting varvade mig ut på sitt tredje varv. Nu blåste det så mycket att det bitvis var svårt att ligga i bågen och på vissa sträckor cyklade vi tävlande lutandes mot sidvinden. Tur och väldigt trevligt att banan var bilfri och att massor med funktionärer gjorde ett kanonjobb vid korsningar och lagningsdepåer. Banan gick mellan stora odlingsfält av majs, rödkål och lök, men även hav, kanaler och husbåtar kantade vägen. Min cykelkänsla var fortfarande god och kontrollerad och jag passerade fler än som passerade mig. Vid langning två tog jag dessutom med mig mitt extradäck ut på sista rundan eftersom jag var orolig för att däcket skulle spricka helt. Efter lite solsken och lite hagel tog jag det lite lugnare de sista 30km i motvind för att spara krafterna till löpningen.

Löpningen ja, den gjorde ont, väldigt ont från första löpsteget. Men jag tänkte att jag kunde springa bort det, så jag knatade/haltade på i 10km på ca 60 min. Halvan passerades, efter stopp för linimentinsmörjning som min materialare snabbt fixade fram, på ca 2.10. 3km senare fick jag knäet lindat av sjukvårdpersonal, men inget hjälpte. Sista rundan var smärtan enorm och för att inte behöva bryta gick jag. Därför är inte heller löptiden mycket att skriva hem om, men i mål kom jag iaf på 13.43.22. Väl i mål blev jag otroligt väl omhändertagen av arrangörerna som hade värmande folie, mat och omvårdnad redo. Men innan dess hade en entusiastisk speaker och en tillika mangrann publik hurrat och applåderat när jag tog mina sista löpsteg, en skön och fantastisk upplevelse, speciellt med tanke på att klockan då var ca 20.45.

Efteråt gick jag och materialar-Linda på riktigt fin buffé på triathlonbåten och väl tillbaka på hotellrummet blev det ett skönt bad, men bäst var nog ändå frukosten dagen efter ;-)